Det här skulle jag ha velat nischa mig till – men jag såg ingen väg…

Det finns ett område jag länge känt en dragning till.
Ett område jag sett på nära håll i vården – på övervakningen, i samtalen efter akuten, i den tysta oro som inte syns i provsvaren men som alltid märks i rummet.

Det handlar inte om diagnoser.
Det handlar om allt som sker runt omkring.

Det där mänskliga mellanrummet som faller bort mellan livsstilsråd, provresultat och recept.
Känslorna som ingen hinner stanna i – men som fortsätter påverka långt efter att vården gjort sitt.

Vad jag såg om och om igen

En sak blev tydlig tidigt i mitt arbete:
många kvinnor går omkring med ett förhöjt blodtryck utan att veta om det (vilket är välkänt inom medicinsk forskning).

Förhöjt blodtryck känns inte alltid dramatiskt.
Det kan smyga sig på, och är lätt att bortförklara:

– återkommande trötthet
– huvudvärk
– yrsel
– hjärtklappning vid stress
– spänningar som aldrig riktigt släpper
– tryck över bröstet som man inte vill göra en grej av

Många fortsätter sin dag precis som vanligt och tänker:
”Det är säkert bara stress.”

Faktum är, att ett blodtryck som ligger förhöjt under lång tid är en känd riskfaktor för flera hjärt–kärlsjukdomar, där hjärtsvikt och hjärtinfarkt är två exempel.

Det jag egentligen ville nischa mig till

Det var aldrig bara själva blodtrycket som intresserade mig.
Det var kvinnan bakom siffrorna på blodtrycksmätaren.

Hon som får en medicinlista i handen men samtidigt bär:

– skam över att kroppen sa ifrån
– skuld över att hon ”borde ha förstått tidigare”
– oro för framtiden
– press att nu leva ”perfekt”
– känslan av otillräcklighet
– stoltheten som viskar: ”Jag borde klara det själv.”

Det är den emotionella verkligheten jag kände var så intressant.
Den som påverkar allt:

livet, ledarskapet, besluten, relationerna, prioriteringarna.

Det är den delen som den somatiska vården ofta inte har tid att stanna i…
men som ändå styr hur en kvinna fortsätter leva sitt liv.

Men jag såg ingen väg

Som coach kan jag inte nischa mig till medicinska tillstånd.
Jag får inte ge råd, rekommendationer eller blanda mina roller…hur tydlig kopplingen än är mellan stress, ansvar, prestation och kvinnors inre tryck.

Så jag förstod:
Jag kan inte nischa mig till kvinnor med blodtrycksproblematik, även om det var där jag först såg hur mycket som saknades i helhetsbilden.

För det var aldrig blodtryck jag ville arbeta med

Det var kvinnan som bar allt.

Kvinnan som leder team, företag, projekt, familjer, liv.
Hon som alltid fortsätter lite till, även när kroppen ber om något annat.
Hon som är kompetent, klok och kapabel – men som sällan unnar sig själv att inte vara det.

Det är henne jag möter idag.
Inte symtom.
Inte behandling.
Utan det som händer innan kroppen protesterar – och det som händer efteråt, när allt känns annorlunda men ingen riktigt förstår varför.

Och nej – vi stannar inte i känslan

Mina klienter bär ofta:

• inre press
• en tyst oro
• en röst som sviker när den behövs
• rädsla för att släppa taget
• stolthet som hindrar dem från att be om hjälp
• känslor som påverkar varje beslut, relation och val

Men coaching handlar inte om att stanna och älta i det.
Det handlar om att se sambandet, frigöra det som håller tillbaka – och sedan fylla gapet mellan där hon är och det hon längtar till.

Det handlar om riktning.
Om resultat.
Om transformation.
Om att leva och leda på ett sätt som känns meningsfullt – inte tungt.

För de här kvinnorna vill inte bara “må bättre”.
De vill framåt.
De vill känna sig självklara i sina beslut.
De vill skapa ett liv som fungerar för dem, inte bara för andra.

Och de vill bidra – till sina team, företag, barn, relationer och till det samhälle de rör sig i.
De vill vara ledare som gör skillnad genom sin närvaro, sina val och sin mänsklighet.

När en kvinna frigör sig från den inre pressen börjar hon leda annorlunda.
Hon väljer annorlunda.
Hon lever annorlunda.
Och allt runt henne förändras med henne.

Det är dit jag hjälper henne.

Här landade jag till slut

Jag behövde aldrig nischa mig till sjukdomar.
Det var aldrig min väg.

Min nisch är kvinnors inre verklighet.
Särskilt hos dem som leder, driver företag, håller ihop familjer och bär mer än någon annan ser.
Kvinnor som fortsätter lite till, tills kroppen eller hjärtat viskar att det är dags att leva annorlunda.

Det är i det mellanrummet jag gör skillnad.
Det är där jag behövs.
Det är där jag hör hemma.

Och det är där jag kommer fortsätta stå,
i det tysta utrymmet där ingen annan riktigt har tid att lyssna,
men där kvinnors liv, ledarskap och längtan tar form.