Pole to Pole med Will Smith

Om styrka, smärta och att komma tillbaka till kropp och natur

Jag såg nyligen alla avsnitt av Pole to Pole with Will Smith.
Och jag berördes djupt och något vackert stannade kvar.

Inte som inspiration direkt.
Mer som en stilla påminnelse.
En sån som dyker upp när man inte försöker dra någon slutsats direkt.

Det var inte äventyret i sig.
Inte det extrema.

Det var tempot.
Väntan.
Allt som inte gick att styra – hur gärna man än ville.

Vi lever i en tid av snabb utveckling.
Det märks överallt.

Nya metoder.
Nya planer.
Nya sätt att forma kroppen, optimera livet, maxa upplevelsen.

Vi letar efter nästa lösning.
Den perfekta planen.
Den där kroppen som ska kännas både stark och snygg.
Upplevelser, ofta mest för att man “borde”.

Och mitt i allt detta glömmer vi vårt kanske viktigaste verktyg.

Kroppen.

Med sina sinnen.
Sina system.
Sina funktioner.
Sina känslor.

Och så undrar vi varför det känns rörigt.
Varför vi inte riktigt kommer framåt, trots att vi gör så mycket rätt.

I Pole to Pole gick det inte att tänka sig runt kroppen.

Vädret bestämde.
Höjden kändes direkt.
Kylan påverkade allt.
Tiden gick i sitt eget tempo.

Det blev extra tydligt hur beroende allt var av kroppen.
Av andningen.
Av återhämtningen.
Av att faktiskt stanna upp och lyssna, även när det var obekvämt.

Det gick inte att bara lägga till mer.
Allt hade en baksida.

Lycka och smärta visade sig som två sidor av samma sak.

Vill man uppleva mer liv, mer mening, mer glädje,
så följer också ansträngning och motstånd med på köpet.

Inte dramatiskt.
Inte som lidande i den mening vi ofta tror att det är.

Mer som det där som känns i kroppen när något betyder något på riktigt.

Någonstans där kom ett gammalt minne tillbaka.

De där vårdvetenskapliga studierna jag en gång tyckte var… tja, rätt tråkiga och lite flummiga.
Och Katie Eriksson, som om hon satt på min ena axel och sa:

“Sandra, det är det här jag menar med lidandet.”

Inte lidande som något man ska söka.
Utan som en del av att leva.
Av att utvecklas.
Av att vara människa.

Jag log för mig själv.

Javisst ja.
Det var ju det här.

Vi har börjat behandla kontakt med kroppen och naturen som något nice to have.
Som något extra.
Något man kan lägga till när man fått ordning på resten.

Kontakt med kroppen.
Med naturen.
Med andra människor.

Men kontakt är mer grundläggande än så.
Den påverkar hur vi mår.
Hur vi orienterar oss.
Hur vi upplever lycka över tid.

När kontakten tunnas ut händer något.
Vi tappar riktning.
Blir snabbare otåliga.
Får svårare att känna – både det som är fint och det som gör ont.

Livet fortsätter.
Men det kan kännas lite tomt.
Som om man rör sig, men inte riktigt landar.

Ett av mina favoritcitat, som ofta kommer tillbaka i sådana här stunder:

“You can choose courage or you can choose comfort. You cannot choose both.”
– Brené Brown

För mig handlar det inte om att pressa sig.
Utan om att förstå att utveckling alltid innebär någon form av motstånd.

Utveckling går inte att välja bort.
Vi utvecklas.
Världen utvecklas.
Oavsett om vi vill eller inte.

Frågan är bara hur vi gör det.

Med kroppen på avstånd.
Eller med kroppen som kompass.

Det här blev påminnelsen för mig.

Att lyssna lite mer på kroppen.
Att våga lita lite mer på livet.
Och att börja vårda vår natur – både den runt omkring oss och den vi bär inom oss.

Inte som ett projekt.
Inte som något man ska prestera snyggt.

Mer som en relation.
Och relationer får vara lite ojämna.

De byggs genom små signaler.
Trötthet som får tas på allvar.
Spänning som inte behöver tryckas undan.
Längtan som inte måste förklaras direkt.

Första steget är sällan att förändra allt.
Det är att börja lyssna.
Lite i taget.

Det är också där GLOW finns.

Som ett sammanhang där kroppen får vara med igen.
I det tempo som faktiskt fungerar.
Tillsammans med andra.

Där utveckling får ske utan att kroppen lämnas efter.

Om det här väcker igenkänning
kan du läsa mer om GLOW här:
[länk till GLOW]

♥ Sandra